En resa kan rymma så mycket.

En vecka kan packas lika tätt som den väska jag tog till Israel.

I Tel Aviv handlar allt om havet.

Jag bor på samma hotell som en gång tidigare,

och när taxin släpper av mig utanför porten strax efter midnatt

känner jag havets närvaro fast jag varken ser eller hör det.

Mörkret är varmt och sammetslent.

På morgonen ligger det plötsligt där

i ett disigt skimmer av guld och blått,

och dominerar allt.

Det är nu pensionärerna badar.

De vandrar ut tillsammans

och det syns att det gör de ofta, kanske dagligen.

Vattnet är silkeslent och botten alldeles klar,

och bara att vada ut från den långgrunda strandlinjen rakt ut mot den

azurblåa horisonten är så underbart att jag nästan tappar andan.

Det är länge sen vintern tog slut där hemma.

Ändå känner jag mig plötsligt upptinad i kroppen.

Som om jag gått hopkrupen och nu rätar ut mig till min fulla längd.

Jag vecklar ut armar och ben i vattnet och bara andas.

På eftermiddagen kommer jag tillbaka för att plocka snäckor

och gå barfota i vattenbrynet, och då är stranden full av folk som spelar beach volley,

kastar frisbee eller tränar.

Jag tar några steg upp på sanden och undrar varför jag aldrig lär mig

- den är så het att jag inte kan få på mig sandalerna fort nog.

Den kvällen sitter jag på hotellets takterass med ett glas vin

och några nya bekantskaper.

Vi pratar i flera timmar medan solen sakta går ner,

ett enormt glödande klot som lojt hänger kvar på kanten

av horisonten utan att ha någon brådska.

Blickarna dras ständigt dit.

Vi är ovanför trafiken och det enda ljud som hörs

är ett envetet pok-pok-pok från stranden, boll mot trä,

av padelspelarna som servar till varandra.

Deras mörka silhuetter avtecknar sig mot solskivan.

Det här är en plats

där riktningen känns given.

Mot det azurblåa, alltid.

Jag åker till Haifa.

Allt känns annorlunda plötsligt.

Jag har varit här tidigare, men det känns som en livstid sedan.

Jag tar in på samma härbärge som då

och alla välkomnar mig så vänligt men det känns tomt,

lite för tyst och isolerat.

Vid ingången står ett frangipaniträd och tappar sina små vita parfymgömmor

vid minsta vindpust,

likt en dam som förstrött strör pärlor omkring sig.

Fönsterblecket i mitt rum radar jag fullt med blommor

och pressar dem mellan bladen i boken jag har med mig.

Den heter När allting faller på plats

men av någon anledning gör det inte det nu, inte här.

Haifa är bångstyrig, planerna krånglar till sig

och jag är snuvig och trött.

De två kvällar jag är här sitter jag på husets terrass med min medköpta mat

och tittar på fåglarna som byggt bo högst uppe i palmernas kronor.

Det här är inte någon utpräglad turiststad.

Taxichaufförerna är ofta äldre och kan inte engelska.

Jag tänjer på de få hebreiska ord jag kan,

och som vanligt går det bra till sist.

En av dem bjuder generöst på nötter under resan.

En annan ringer upp sin fru när det är dags för mig att betala,

så förklarar hon på telefon vad summan blir på engelska.

Värmen i alla kontakter med människor går inte att ta miste på.

Jag åker till en av stadens högsta punkter,

universitetskampuset som ligger uppe på ett berg.

Där går jag in i en skyskrapa och trycker på knappen till 22:a våningen.

Däruppe är utsikten sanslös.

Hela Haifa ligger under mina fötter, och Medelhavet breder ut sig så långt

att jag inbillar mig kunna ana Cypern bakom diset.

Jag har kommit för att intervjua en professor,

och medan jag väntar kommenterar jag utsikten till en sekreterare.

Hur får ni något gjort?

Hon svarar

jo, det är fint, men fönstren är smutsiga mest hela tiden.

Kanske är det havsvinden som målar vitaktiga ränder på glaset,

för många av dem är faktiskt svåra att se igenom.

Vi ler lite mot varann och nickar,

som för att konstatera

så där är det ibland.

I Bahá'íträdgården tar turisterna kort på sig själva med selfie sticks.

Jag ser mycket av det överallt,

i synnerhet bland människor som reser i grupp.

Konstigt.

Själv bär jag på Baby utom de stunder då det faktiskt är för hett

och jag bara inte orkar ha kamerakroppen fastklistrad på höften.

(Därför är några av bilderna här undantagsvis tagna med telefonen.)

Sista morgonens frukost äts i trädgården.

På busstationen smuttar jag på en utsökt cappuccino,

lugn och förväntansfull på samma gång.

Hej då havet och svalkande brisar;

shalom Jerusalem.

_{1, 2, 3 | Beach in Tel Aviv/Yafo}

_{4 | Frangipani in Haifa}

TRAVELS IN SUNLIGHT

Joanna Nylund

LEARNING TO SEE

SISU: the Finnish Art of Courage

2018

TERRA INCOGNITA

CONFESSIONS OF A DAYDREAMER

BODY TALK