I arrive in Jerusalem on a hot Friday afternoon, a few hours before Shabbat.

The hotel is a dream,

a haven in stone at the end of a flower-lined driveway.

It perches on a hill overlooking the valley of Hinnom

with the walls of the Old City glimmering on the other side.

And this, precisely, is what I arrive to.

A wedding is about to begin,

the chuppah (Jewish wedding canopy) has just been raised,

and the courtyard is filled with smiling people.

They smile at me, too, as I come lugging my suitcase through the waiting crowd.

I have only just closed the door to my room when I get a text.

It is from my friend's sister.

What it says is expected, yet the news hits me like a speeding train.

She is gone.

The last few weeks of suspended sorrow in the face of the inevitable

finally come crashing down

in the words on the backlit screen, read over and over,

but impossible to take in.

Connecting to the hotel's wi-fi

I scroll the flow of Brexit reactions in disbelief.

Outside in the sunny garden the wedding is well underway

and the sounds of laughter,clinking glasses and music

float through my window even after I close it.

The contrasts of this strange, wonderful, heart-wrenching life where so many things go wrong

and so much beauty still remains overwhelm me.

The worries I left at home,

the uncertainty ahead,

as well as an old pain suddenly breaking the surface of my mind:

another life extinguished at the height of summer,

that of my father eleven years ago.

And I let myself be overrun.

Lying facedown across the bed,

I weep until there doesn't seem to be any more tears left.

HurvaInteriorIIJoannaUlfsdotterPhotography

The rest of my days here pass with the unspoken permission to do

whatever feels most right.

I walk. A lot.

Visit synagogues and museums.

I wear long flowing dresses and a wide-brimmed hat against the sun,

secretly pleased about constantly being asked things in Hebrew.

On Sabbath morning the city has fallen silent and only birdsong can be heard

as I meander through Yemin Moshe,

its lushness and beauty working like a balm on my soul.

There are friends to see,

and the joy of sharing a family meal together is all the more soothing

after days of travelling alone.

Twice, I come here

for a quiet glass of wine on my favourite terrace in the world.

The doorman wishes me welcome back when I arrive,

and I smile, thinking

maybe one day.

On my last morning I go to the Kotel.

There are chairs in the shadow of the noonday sun

and I sit there for well over an hour,

at a respectful distance from the worshippers.

I observe them approach and leave in silence,

backing away from the sanctuary

and taking one last look before turning and walking away.

I've been here before.

Taken pictures, reverently touched the ancient stones and slipped a prayer request

into one of the cracks, already crammed full.

This time I refrain from approaching

and the camera remains in the bag.

Just being here is enough.

In the moment, in the stillness that can be found

here in the centre of the world.

_{1. The courtyard of the amazing St Andrew's Scots Guest House}

_{2. A street in the Jewish Quarter of Jerusalem's Old City}

_{3. Hurva Synagogue, interior/detail}

_{4. Street in Yemin Moshe}

_{5. The Temple Mount with the Western Wall in the foreground, Al-Aqsa Mosque in the background}

_{6. The Montefiore Windmill in Mishkenot Sha'anim}

Jag anländer till Jerusalem på en het fredagseftermiddag,

några timmar innan sabbaten inleds.

Hotellet är en dröm i sten,

en tillflyktsort i ändan av en blomsterkantad väg som leder upp på en kulle

med utsikt över Hinnomdalen och Gamla Stadens gyllene murar.

Det är bröllop på gång,

chuppan (den judiska bröllopsbaldakinen) håller just på att resas och

glada förväntansfulla människor ler varmt mot mig när jag kommer släpande på resväskan

och ursäktar mig till höger och vänster.

Jag har knappt hunnit stänga dörren om mig och sparka av mig sandalerna

förrän jag får ett textmeddelande av min väns syster.

Innehållet är väntat, ändå känns det som ett slag i magen.

En av de vackraste människor jag någonsin känt är borta.

Sorgen som legat på lur och bidat sin tid de senaste veckorna bryter plötsligt fram,

och jag läser orden om och om igen utan att kunna ta in dem.

När jag kopplat upp mig till hotellets wi-fi börjar reaktionerna på Brexit rulla in.

Jag scrollar tyst och misstroget tills jag inte orkar längre.

Utanför är bröllopet i full gång,

musiken och skratten letar sig in från trädgården också efter att jag stängt fönstret,

och kontrasterna mellan sorg och skönhet, mörker och ljus framträder så skarpt

att jag blir alldeles överväldigad.

Allting hinner ifatt mig nu.

Oron därhemma jag reste ifrån,

ovissheten inför vad som ska komma,

och en gammal sorg som överraskande gör sig påmind.

Ett annat liv som slocknade för elva år sedan just när sommaren var som vackrast;

min fars.

Jag stannar upp, låter det komma.

Lägger mig framstupa över dubbelsängen och gråter tills det inte finns några tårar kvar.

Resten av tiden här låter jag mig göra bara det som ger mer än det tar.

Jag promenerar mycket,

i långa böljande klänningar och solhatt.

Besöker synagogor och museer.

Myser lite för mig själv åt att nästan ingen verkar tro att jag är turist.

På lördagsmorgonen, sabbaten, har tystnaden fallit över Jerusalem

på ett sätt som den knappast gör någon annanstans i världen.

Vägarna ligger öde och stillheten går nästan att ta på när jag promenerar

i Yemin Moshe, med grönskan, fåglarna och kameran som enda sällskap.

Stilla blir också mitt hjärta.

Här finns vänner att besöka

och måltiden med hela familjen, i skratt och prat,

värmer långt mer än solen (vilket inte säger lite).

Hit promenerar jag ett par gånger

när solen börjar gå ner,

för att dricka ett glas svalkande vitt

på det som nog är min favoritterass i hela vida världen.

Dörrvakten önskar mig welcome back när jag anländer,

jag ler och tänker

ja vem vet, någon dag kanske jag tar in här.

Den sista morgonen går jag till muren.

I middagssolens skugga finns några stolar,

jag sjunker ner och blir kvar i över en timme.

Låter tiden gå och stillheten komma.

Jag har varit här förut.

Fotograferat, lagt min hand på de urgamla stenarna,

petat in ett hoprullat böneämne i en spricka.

Nu håller jag ett litet avstånd till dem som både kommer och går i tystnad

och respektfullt backar iväg från helgedomen.

Det är nog att bara vara här en stund,

i det som för mig känns som världens centrum.

CITY OF GOLD

Joanna

more posts

CONFESSIONS OF A DAYDREAMER

BODY TALK

ON BEING FREE

INTROSPECTION: 3 QUESTIONS

LET'S TALK

THE DECEMBERS